Känslan av en valkyria.

15:10

Sittandes i soffan hos mormor och morfar med en kopp saffranste framför mig och söndagsmiddag i magen så landar insikten i kroppen om att jag tror verkligen jag behövde komma hemifrån en helg. Se på mig själv lite objektivt i en annan miljö, se på mig själv med lite andra ögon och bara vara. Inte diska, städa, laga mat eller bestämma vad jag ska göra eller vem jag ska träffa. Som en paus från min eget liv, ett gästspel i några andras liv.

Jag är lite rådvill om hur jag ska skriva. Det spontana är "Maten känns lite knepigt och går inte som jag vill.", men jag vet inte riktigt om det känns rätt. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det. Jag är inte helt nöjd med hur jag äter nu, men det ger mig ingen ångest och det är väldigt, väldigt skönt. Jag har läst en intressant bok som heter "Ät allt!" och tycker det som författarna tar upp om hur det samhälleliga synen på maten verkligen är helt vriden. I vårt generellt väldigt sekulariserade samhälle, där större delen av Sveriges befolkning inte är kristna, pratar vi fortfarande om mat som något "syndigt", "förbjudet" och "otillåtet". Jag blir lite förbannad bara av att tänka på det. Det pratas om att vi "unnar" oss saker, precis som att vi inte är tillåtna eller förtjänar att äta vad och hur vi vill. De pratar om att trotsäta, tristäta och tröstäta.

Jag hade en fantastisk promenad och samtal med mamma igår, när vi pratade om viktnedgång och mat och den helt jävla skeva synen på mat som är i samhället. Hur svårt det är att vara kritisk när du får budskap inpräntade dygnet runt. Att det är svårt att ifrågasätta, att många inte ens har fattat att det finns ett annat sätt att tänka på. Framför allt det här med skuldbeläggande och mat är helt sjukt. HELT SJUKT. Vi tycker om att belöna oss när vi gjort något vi tycker är jobbigt eller när vi är nöjda med något, men idag är det lätt att du belönar dig med ett destruktivt beteende. Du tränar och belönar dig med en kanelbulle. Mamma berättade: "Jag kunde städa hemma och sen när jag var klar tänkte jag "Nu har jag varit duktig, nu förtjänar jag en cigarett."" Väldigt logiskt, på ett vridet sätt - du gör något jobbigt först och gör något du tycker om sen, men belöningen är egentligen ett straff för din kropp. Trots. "Jag gör det här för att jag vill och ingen kan stoppa mig."


Och jag tror att det är många som har det förhållandet till mat. Och jag tror det är svårt som fan att ändra på, men att du i längden blir en gladare och friskare människa om du försöker lägga om dina belöningsvanor till att bli, inte nödvändigtvis konstruktiva, men i alla fall positiva. Något som ger energi hela vägen istället för en inbillad, kortvarig belöning.

Jag har mest gått på "jag vill äta det här just nu!" och inte tänkt så mycket mer på det. Det är ett härligt steg i rätt riktning, för jag har fortfarande kunnat säga "Stopp, nu vill jag inte ha mer, då mår jag dåligt." när jag blivit mätt - spelar ingen roll om det varit kakor eller mat. Jäklar, vad jag är stolt över det, även om jag inte mår precis så bra som jag skulle vilja. Jag känner mig lite uppblåst och lite ur form.

Mamma och jag pratade också om saker som vi får/inte "får" säga. Vissa saker är skamfyllda och inte riktigt OK. Ofta handlar det om att säga saker som gör andra människor obekväma - om det beror på att de tycker det är jobbigt att höra något utelämnande eller om det beror på att du sätter ord på något de vill undvika att se hos sig själva... ja, det är situationsberoende kan jag tro.


Jag ska göra lite mer långsiktiga, positiva val framöver.
Sånt som ger mig energi och gör att jag känner mig lika mycket valkyria som jag är.