Nästan två månader.

18:18

Jag är fortfarande äckelförkyld och snyter mig nästan hela tiden.
Vad är grejen?! Ge dig dumma förkylningsvirus!

Det är en bit över en månad sen jag sökte hjälp för mina ätstörningar. Snart två månader faktiskt. Jag kommer ihåg hur jag satt på ungdomsmottagningen och hörde hon jag pratar med säga att: "Mitt förslag är att vi har en tid i veckan fram till jul och så kan vi stämma av hur det känns då." och jag tänkte att hur i hela friden ska vi hitta saker att prata om om mig till jul?! Nu är det snart december och det har gått utan några problem. De gånger det är tyst är när jag funderar eller gråter.

Jag tänker att det är så mycket som ligger och gror länge, som en inte tänker på och som påverkar. Vissa saker inser jag att jag kopplar ihop först när jag fått säga saker högt. Det är inte alltid logiskt eller förståeligt eller något sånt, men det behöver det inte vara. Och min variant av historien kanske inte är riktig och sann för alla, men den är riktig och sann för mig. Det räcker med att jag upplever något för att det ska vara sant för mig. Min version av historien har precis lika stor tyngd som någon annans, även om det är precis samma dag, minut och sekund vi har upplevt. Kom inte och säg att jag ljuger - du är inte jag, du har inte upplevt saker som jag gjort och du kanske kan förstå min version i efterhand, men du kan aldrig känna som jag gjorde i det specifika ögonblicket.

Förvånande - jag är arg. Jag är inte bara ledsen, skamsen, besviken och trött. Jag är arg. Inte lite sådär tjurig, utan riktigt eldfängt sjuhelvetes förbannad. "Varför?!" vill jag skrika högt, tills rösten spricker. "Varför (en obscen mängd svordomar) jag?!" För att det inte är rättvist, för att det aldrig varit rättvist och att det inte låg på mitt ansvar, fast jag gjorde det till mitt. Så ibland är jag jättearg och undrar "Varförvarförvarför?!"

...och det är OK det också.