Breakdance och rapworkshop.

21:32

Jag åkte hemifrån vid 10 imorse och kom hem för tio minuter sen. Hej och hå.
Breakdance först ut på schemat idag. Jag blev påmind hur jobbigt första träningspasset efter att man varit sjuk ett tag är - jag kände mig helt borta den första kvarten och hängde inte med varken i huvud eller fötter... sen blev det lite bättre. Lyckligtvis(?) är det fler än jag som varit krassliga, så Afrot och jag flåsade ikapp och gav varandra medkännande blickar. Break får mig för övrigt att känna mig som en klumpig ko. Jag hinner tänka "Jag kan inte, jag ser bara dum ut!" ungefär tiotusen gånger på en breaklektion. Exakt lika många gånger blir jag förbannad på mig själv och upplyser mig själv ilsket om att "Det är klart som fan att jag inte jag om jag intalar mig att jag inte kan!" Sen försöker jag seriöst göra det vi ska göra några gånger till. Idag har vi jobbat på toprocks, six-step, CC och shuffle (ja, jag känner mig lite cool som kan slänga mig med breakord. ;)). Six-stepen går bättre än förut. Det andra... ge mig ett par timmar så! Det jobbigaste är faktiskt ontet i händer och handleder, men det är bara en vanesak.


Tillbaka i skolan med mat i magen var det dags för rap-workshop. Fröken B från Silversystrar var på plats och lotsade oss genom två timmar. Hon berättade om var hon kom ifrån och hur hon började, lite om rap idag och bakgrund, hur man skriver och att rim inte allt måste vara katt-hatt-skatt. Hon skrev upp fyra takter på tavlan som vi rappade i kör till ett beat, för att hitta vår egen röst och vänja oss vid hur vi lät. Sen kastades vi huvudstupa (med allt stöd Fröken B kunde ge) in i att skriva egna texter - med beatet i bakgrunden och temat "Där du kommer ifrån" tänkte och skrev vi i en timme. Fy SJUTTON vad svårt.

Rap skrämmer mig, på något sätt. Det är något jag inte har haft en dragning till eller ens tänkt på. Första gången jag ens stötte på rap var i mellan-högstadiet, i form av Feven, Blues (jag kan inte ens lyssna på den låten nu) och Petter. Kort sagt var den tiden inte min bästa period i livet, utan jag mådde rätt kasst. Jag fick en riktig flashback på lektionen idag och fick kämpa benhårt mot impulsen att resa mig upp, går ut ur rummet och sätta mig i ett hörn och gråta. Överväldigande och starka känslor som jag har svårt för än idag. Jag har gjort upp med den delen av mitt liv, men det är fortfarande känslosamt. Rap påminner mig väldigt mycket om den tiden - därför skrämmer det mig. Jag tycker inte om att bli påmind om det.

Idag har hiphopmusik en helt annan innebörd för mig - den gör mig glad, ger mig energi och styrka. Petters "Vinden har vänt" var ett slags mantra för mig för ett par år sedan, likadant med hans "God damn it". Frasen "Kepsen flög av, det var storm på mitt hav, men jag stod kvar, inte den som bara drar." har jag nynnat otaliga gånger. Petter är den artist som jag har två av mina absolut bästa konsertupplevelser med - det är energi, glädje och kärlek på hans spelningar. Han är nära publiken och det var där jag upptäckte att jag älskar att stå med handen i luften och känna rytmen i hela kroppen.

När jag skrev något att rappa om när jag var mindre var det alltid väldigt ledsna och sårade texter. Oftast när jag skriver gör jag det på känsla och rap påminner mig om allt det jobbiga. Det var det enda jag kunde tänka på när Fröken B sa att vi skulle skriva och - jag vill inte skriva om den tiden. Det känns för utelämnande, i alla fall just nu. Så, jag satt med skrivkramp i säkert en halvtimme, stirrade på pappret, lyssnade på beatet och helt tomt i skallen. Sen bad jag om hjälp. Hon gav mig första raden, halvt om halv andra... sen kom det lite. Rad för rad. Efter en timme hade jag åtta rader på pappret och kände mig inte nöjd, men lättad att det i alla fall gick att skriva.

Det sista vi gjorde var att ha cypher (en ring man turas om att "gå in" i, ibland bokstavligt, ibland bara turmässigt) där vi först körde Fröken Bs beat ett par gånger och sedan, OM vi ville, så körde vi våran egen text. Alla gjorde det. Varenda en i klassen gjorde det, jag med. Nervös så händerna var helt iskalla och andrenalinkick å det grövsta för oss allihopa och alla gjorde det. Bra. Det är helt sjukt hur häftigt det var, hur duktiga alla är och modiga! Jag vet inte hur många gånger jag fick gåshud. Vi hypade varandra, applåderade, tjoade och skrek efter varje person var klar. De såg på mig med samma beundran i blicken som jag såg på dem med. Fantastisk eftermiddag, läskigt och skrämmande och svårt i början och en sån jäkla stolthet och energi efter lektionen! Så, rap it is ytterligare fyra torsdagar framöver. Om det gick såhär bra första gången, hur kommer det inte bli om en månad? :)


Nu ska jag försöka tagga ner och sova. Show imorgon. Shit, hur blev det fredag?! Massa saker att komma ihåg och ta med inför imorgon. Men först på checklistan - en natts ordentlig sömn!