Skatåslöpning och strunta i prestationsångest!

21:40

Idag var det tänkt att Lady Hickups och jag skulle dra ett par vändor runt Safjället - istället tog jag tillvara på tillfället när farfar skulle åka till vackra Skatås och snyltade med oss i bilen. Väl i Skatås fanns det, som jag såg det, två val - antingen kunde vi springa 5:an, som är väldigt kuperad och den jobbigaste 5:an jag vet, eller så kunde vi springa 8:an, som är ganska flack, men en bit längre. Lady Hickups valde 8:an med motiveringen: "Vi kan ju gå om det blir för jobbigt." och så stack vi iväg. Om jag inte har nämnt det förut - jag älskar Skatås. Trots alla försäsongsträningar jag har haft det, så njuter jag varje steg jag tar när jag är där. Det gjorde jag idag också, fast det var ruskigt jobbigt bitvis. Skönt att springa med med någon, vi höll humöret uppe på varandra även om vi inte pratade så mycket i slutet. Vi sprang och gick när det blev för jobbigt, sen sprang vi en bit igen och så höll vi på tills Skatås kom inom synhåll. Hela vägen in i mål sprang vi - sen stannade vi, flåsade, letade upp närmaste gräsfläck och ramlade ihop i varsin trött hög. Då insåg jag - det här är första gången jag har tagit mig igenom 8 km, mestadels löpande, i ett sträck sen jag bröt GöteborgsVarvet halvvägs för ett år sen. Wow, det känns verkligen wow! Visst kändes det i höfterna att det var ovant långt, men det gjorde inte alls så ont som det har gjort.

När vi låg på gräsplätten och tittade upp i himmelen så reflekterade jag lite över tider och prestation och sånt. Någonting inom mig frågade: "Men är du verkligen nöjd med det här, du VET ju att du har sprungit mycket snabbare..." När jag spelade handboll i Partille var jag i min bästa löparform ever och sprang 8 km på 40 minuter. Idag kunde jag inte springa hela vägen och det tog 55 minuter. Men, det är helt OK. Jag är inte i närheten av likadant tränad som jag var då och framförallt - jag bryr mig inte om hur fort jag springer. Det jag bryr mig om är att min kropp mår bra och att jag har roligt. Det var en awesome eftermiddag med bra springsällskap, ljuvligt solskensväder och en härlig löptur i ett av de finaste spårområden jag vet. Så, jag sa till den idiotiska prestationsrösten i mitt huvud: "Fuck off, jag är vrålnöjd och VÅGA inte komma här och påstå att det är viktigast att alltid slå rekord!" Sen gick vi och drack vatten, åt banan och åkte hem. :)


Nu är jag jätteglad och och jättetrött och tycker jag är bäst i världen! Jag har stretchat och ätit min godaste hummus till kvällsmat och ska gå och knyta mig nu. Hoppas ni haft en toppentisdag!