lördag, mars 20, 2010

Disigt inne, disigt ute.

13:53

Igår njöt jag av fredagkvällen i lugn och ro. Stekte sakta champinjoner, fänkål (jo, jag äter det nu!) och lite bladspenat, kokade lite färsk broccoli och till det hade jag en fin bit oxfilé med svampstuvning (ja, färdiglagad oxfilé är sånt man kan hitta i farmors frys om man tittar lite noga.:)) Efter maten sträckte jag ut mig i den röda soffan och slötittade på "Skavlan" och gjorde inget annat än att vara mätt och trött. Vid 22 gick jag och var mätt och trött i min säng istället.

Vanligtvis brukar jag gå upp strax innan sju. Jag tycker om min kropp är fantastisk som ställt in sig på det och därmed vaknade jag 06:45 imorse. Då klappade jag mig mentalt på huvudet, tänkte: "Uppmärksamt gjort kroppen, men idag behövs det inte. Vänd dig om och sov lite till. ". Tänkt och gjort. 08:45 kändes bra mer humant.

Trots 10 timmars sömn är jag fortfarande bra seg i hela kroppen, med en huvudvärk som inte riktigt vill ge sig. Min lösning på det problemet blir att dra in lite mer raw food än vad det blivit den senaste veckan. Jag tror inte att det är ett sammanträffande att jag mådde som en prinsessa under den perioden jag käkade mest raw, jag tror det passade mig och min kropp. Jag ska ut på handlingspromenad strax i disigt marsskolsken.

Skolan tar mycket tanketid, men också förhållandens vara eller icke vara. För mig själv försöker jag reda ut om jag vill ha ett förhållande nu. Vad det skulle ge, om det skulle ge något. Jag vet att jag är galet sällskapssjuk och mer än gärna hade kurat ihop mig bredvid någon i en soffa, men geez, we've all been there. Det är känslor som dyker upp då och då och har inte så mycket mer grund än libidon. Jag känner mig lite väl bränd av det här med tvåsamhet för att jubla över det just nu, samtidigt som jag vet att det är magiskt och så värt det när det väl är. Det är en energitjuv som går och nallar av depåerna allt som oftast. Jag försöker konstatera att jag inte vet och att det är bra så, man varken kan eller behöver veta allt hela tiden. Till sist kan jag inte låta bli att vara oerhört tacksam mot mig själv för att jag kan älska mig själv utan att någon annan måste göra det först. Över att jag numera kan säga "Tack men nej tack." för att jag älskar mig själv och sätter mig själv i första rummet. Det har inte alltid varit så, men det är så nu - och det är jag väldigt glad för.

Inga kommentarer: