jag är viktigare än " för kung och fosterland".

12:49

vaknar 20 minuter innan klockan ska ringa. ligger i ett liten varm, sömning kokong och dåsar tills det ringer på riktigt. snoozar i 5 minuter, innan jag pallrar mig upp och går en promenad i en ljuvlig sensommarmorgon med solsken strilande ner mellan grenarna och glittrande vattendroppar på alla blad. slänger in lite core innan jag går hem igen. kommer hem och in i en varm dusch. på med mjukiskläder och ner i köket till en tallrik egenhändigt plockade röda vinbär och blåbär med youghurt till, samt en egenhändigt bakad, rostad macka, en del med skinka och en del med egenhändigt kokad blåbär&vinbärssylt med lime. myyyys.
slå den söndagsmorgonen om du kan. ;P

mammi och jag har varit på IKEA och inhandlat syltbrukar. jag försökte även inhandla en flätad korg, men misslyckades då jag inte hittade någon. jag är fortfarande PMS-uppsvullen, men har i alla fall än så länge sluppit mitt deppiga dåligtmående som brukar komma som ett brev på posten varje månad. väldigt skönt.

just det ja. Midnattsloppet.
jo, jag fick bryta. vid 4 km började det strama, vid 5 km kände jag första gången att det gjorde ont. och då bröt jag, ringde mamma och pappa som mötte upp mig och så åkte vi hem. idag känns det ändå rätt så bra. Igår, någon minut efter att jag hade klivit av banan och började promenera mot Heden, insåg jag en sak - det är första gången som jag genomför något (typ match, träning, tävling) inte helt frisk och SLUTAR när jag börjar få ont. vid alla tidigare tillfällen har det varit "LALALA BINGO!" och sen köra vidare trots att kroppen skriker stopp. så går det när den mentala smärtgränsen ligger bra mycket högre än den fysiska. så går det när man ägnat mer än 10 år i en lagsport där man hela tiden tävlar mot varandra. "Det som inte dödar, det härdar!", känns det igen?
men det var inte blodigt allvar. det var ingen finalmatch i en cup. det var jag som var anmäld till ett lopp som jag skulle springa för att det var kul. och det VAR kul, tro inget annat. varje smärtfritt löpsteg var en ren fröjd och ibland stockade det sig i halsen när jag tänkte "Här springer jag utan att ha ont." sen började höften kännas av och eftersom det inte gällde för kung och fosterland så bröt jag. det är viktigare för mig att vara hel och kunna gå utan att ha ont dagen efter än att till varje pris springa en mil.

sinom tid kommer jag säkert att kunna springa en mil igen. igår gick det inte, men det gör ingenting. milen finns kvar. :)

eftermiddagen kommer spenderas på båten med familj, kusiner, farmor&farfar och en stor hög med skaldjur. jippieyay. :)