mot oändligheten och vidare.

12:49

i dagen GP kan man läsa Kari Martens. jag har läst om honom förut, när han skulle sätta rekord på Wellnessmässan i Göteborg och jag blir lika förundrad över människan varje gång jag läser om honom. en tiodubbel Ironman?! 3,8 mil simning, 180 mil cykling och 42,2 mil löpning?! hur tränar man för att klara sånt, hur håller kroppen, hur tänker man när man har mjölksyra upp över öronen och mer än 30 mil kvar att springa? han pratar om att en förutsättning för att lyckas är hans fru och hans son, som finns med på alla hans tävlingar och också är hans serviceteam. funderade lite på hur det hade varit att vara fru eller barn i den situationen också. likaväl som att man själv kan känna: "Neeej, palla med ett cykelpass idag!" så måste man ju som nära anhörig okså kunna tycka att: "Men kan vi inte bara ta det lugnt och umgås idag?" det krävs nog något utöver det vanliga. killen är 52 år och knäcker många av sina betydligt yngre konkurrenter. han fascinerar mig och ger mig visioner om att man kan allting, bara man vill. Kari Martens vill göra en Ironman när han är 80 år. det kallar jag ett mål att sträva efter. :)

själv har jag 2-dagar-post-gymtränings-trötthet i kroppen och känner mig lagom (inte)fräsch. höfterna har krånglat lite som tack för min insats i Midnattsloppet, så det blev vila igår. idag ska jag med mina gamla kompisar stavarna ut och knalla en vända i Safjället. ganska långt ifrån att springa 42 mil med andra ord, men glad ändå. :)

läste ett otroligt korkat uttalande i trean i GP, där Dramatenchefen från frågan om hur man ska få fler män att gå på teater. "Vi får väl hitta fler pjäser om sport och finmekanik." åh, härligt. ingenting går upp emot lite grundläggande fördomar om det manliga släktet innan man fått i sig frukosten.
(kräkljud)