samtal till mig själv.

16:28

igår blev som sagt bättre, men inte bra och när jag gått och lagt mig blev det sämre igen. sms:ade lite fram och tillbaka med William Wallace (jag funderade på att ljuga och låtsas som det regnade, men bestämde mig i slutändan för att faktiskt berätta att jag mådde dåligt.) och när pappa vid 22 ringde och svarade på ett sms jag skickat vid sjutiden och frågade: "Hur är det med dig gumman?" bröt jag ihop totalt och grät som ett barn i telefonen. pappa var tyst i 3 sekunder, sen frågade han: "Ska jag komma och hämta dig?" och jag hulkade fram: "Det går inte, jag har redovisning imorgon.", insåg hur urbota idiotiskt det vore att sitta ensam i min lägenhet i mitt tillstånd och snyftade fram: "Jo, det vill jag, jag vill hem!" pappas svar blev: "Jag kommer om 20 minuter." (och då kör man väldigt mycket för fort om man ska hinna hem till mig från Lindome på 20 minuter.)

jag plockade på mig kläder och ihop alla grejer och gick ut och satte mig och väntade. efter några minuter ringde en väldigt orolig William Wallace och undrade hur det var med mig och jag skrämdes väl rätt bra där jag satt och snyftade: "Jag vet inte. Jag önskar att jag visste, men jag vet inte!" sen kom pappa, jag lovade att ringa upp och satte mig i bilen och fick världens pappakram. sen åkte vi hem. bara att sitta i bilen påväg hem mot familjens trygghet gjorde det bättre. väl hemma fick jag massa kramar. inget tjat om: "Men vad är det som har hänt?!" utan de bara accepterade att jag mådde dåligt och inte visste varför (klart de frågade. men inget nu-måste-vi-hitta-en-anledning"-hets. det mesta var mammas: "Är det mycket nu?") och behövde komma hem. jag ringde William Wallace och pratade, lugnade honom och mig och blev hjärtinnerligt glad för att han faktiskt blivit orolig och för att han sa att om jag bara hade ringt, så hade han kommit. jag lovade att göra det nästa gång. jag fick te av mamma och la mig i soffan bredvid lillebror med huvudet på hans bröstkorg. i takt med hans hjärtslag i mitt öra tittade vi på Scrubs tills jag kände att jag skulle orka gå och lägga mig. jag somnade i mitt gamla rum i bäddsoffan med trygg hemmalukt i näsan.

jag mår bättre idag, det går lite upp och ner, men inte i närheten så jobbigt som igår. jag vet fortfarande inte. men jag är glad att jag i alla fall vågar be om hjälp. att jag inte sitter ensam och gråter och mår dåligt utan vågar skicka sms som gör att folk ringer upp och frågar hur jag mår. jag tycker inte om att må dåligt inför andra, jag vill inte att de ska bli oroliga och känna sig maktlösa på grund av mig. men jag vet att jag får göra så.
jag är inte en jobbig person för att jag mår dåligt ibland.
jag är inte en jobbig person för att jag behöver hjälp att plocka upp mig själv, för att jag inte orkar vara stark och duktig och glad hela tiden.
det är okej för mig att vara ledsen också. folk blir oroliga, men det blir de för att de tycker om, älskar och bryr sig om mig, och de skulle må värre dåligt om jag inte ville ta mot deras hjälp än vad de blir om jag erkänner att jag behöver hjälp. jag har svårt för det. jag är rädd att inte räcka till, jag tycker om att vara självständig och kunna saker själv. jag vill vara kapabel. jag är självständig och kan saker själv. jag är kapabel. att jag blir ledsen och inte fixar att bli glad igen på egen hand gör mig inte till en svag människa. starka människor inser att de inte alltid klarar allt själva.

jag behöver det här, behöver resonera, skriva för att förstå mig själv. jag behöver tala om för mig själv att det alltid är okej att vara ledsen, att mitt humör aldrig kommer påverka mitt värde som människa och att jag har människor älskar mig och vill vara mig nära, både när jag är glad och ledsen. och det är något jag är oerhört tacksam över.