ibland är det svårt att hålla motivationen uppe.

22:38

på min begäran följde pappa med mig till träningen idag eftersom det känns som jag kört fast i handbollen, det mesta går åt skogen och jag vet liksom inte vad jag ska jobba med. prata med mina tränare? jo, jag antar att det går, men får jag höra "Det är bara att kämpa på!" en gång till så kommer jag att skrika dem rakt upp i ansiktet: "Ge mig något konstruktivt ffs!"
nåväl. pappa tittade och så pratade vi i bilen på vägen hem. det var bra, nu vet jag vad jag kan jobba med (tempoväxlingar och mindre defensivt försvar) och att det känns värre än det ser ut. hemma igen fick jag världens kram i vardagsrummet och trött och ledsen som jag var började tårarna rinna. det är skitjobbigt att känna att jag ger allt jag kan och har och jag vill så mycket att det nästan gör ont och jag kämpar som fa-aan, men det spelar liksom ingen roll, för det känns som mina tränare redan har bestämt sig för vilka de tycker är bra nog att ha i A-laget. ja. pappa bara kramade mig mer. inget dumt: "Det är bara som det känns./Det ordnar sig nog." utan bara tyst, lång kram, för vad finns det egentligen att säga?

jag har alltid hans stöd, hans och mammas, och jag vet att han tror på mig, att jag kan bli hur bra som helst. bara det gör det lite, lite lättare.


annars idag har jag pysslat med grupparbete, misslyckats med att hitta till ÖB och sagt hejdå till Bus. jag funderar eventuellt på att förälska mig i Jason Mraz bara för att han sjunger så bra och för att ha någon att tänka på, så som man gjorde när man var 12-13 år och vrålkär i någon artist. nu ska jag släpa min trötta kropp till duschen och sen däcka ihop i sängen.