22:19
Jag kom hem halv tio, varit ute och farit mest hela dagen. Kikat RIK - Ystad ikväll med farfar. Inte så mycket skönspel precis, men RIK vann till slut. Tjohoo. :)
Väl hemma insåg jag att jag hade missat halva "Cityakuten" och kom i tid just för att se hur (jag kommer inte bry mig riktigt om att dra heela handlingen - den är lite långdragen och jag har följt det programmet sen tidernas begynnelse, typ. :P) en patient, Curtis Ames, tvingar med sig en läkare, Kovac, in i sitt f.d. hus. Han har pga. felbehandling fått ena armen invalidiserad och förlorat sin familj&jobb för att han inte kunnat gå vidare med sitt liv. Ja, i alla fall. Väl inne i huset är det dialog och sen säger Ames åt Kovac att skruva fast den hand han använder mest i ett skruvstäd (killen går omkring och viftar med en pistol kanske jag ska påpeka), och eftersom han inte har så mycket till val om han inte vill bli skjuten så gör Kovac det, skruvar åt tills han grimaserar av smärta. Och sen hätsk dialog som slutar med att Ames sparkar på hävarmen så att skruvstädet dras åt ännu mer och knäcker en stor del av benen i handen på Kovac. Sen står han och skriker saker i stil med: "Nu vet du hur det känns, berätta för mig hur det känns!" osv osv. Och det berörde mig fruktansvärt illa. När det blev reklampaus strax efter satte jag mig med huvudet i mammas knä och störtgrät. Man gör inte så, man gör inte det. Har man varit med om något som gör så ont, så ser man till att andra slipper känna det.
Annars är jag.. inte förvirrad, men det känns lite trångt i huvudet nu. Lite mycket tankar som snurrar bakom pannbenet, lite för mycket personer att tänka på. Ja. Eller jag vet inte. Det är nog det som är problemet just nu, eller problem och problem? Det är nog det som förbryllar mig just nu. Jag vet inte riktigt.
Tuffa tider för en drömmare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar