onsdag, februari 21, 2007

And from your lips she drew the hallelujah.

09:55

Jag sitter hemma hos Linda, det luktar vaniljte som ett os omkring mig och "Snow" på hög volym ur högtalarna. Jag har lite sömngrus i ögonen och gnuggar mig allt som oftast för att få bort det. Fortfarande inte riktigt helt vaken, jag behöver inte vakna på länge än. Det snöar ute, jag tycker inte om det för nu blir det kallt igen. Å andra sidan kan jag inte låta bli att fnissa förtjust varje gång det yr miljontals pyttesnökorn i ansiktet på mig. Divided feelings.

Igår kväll blev inte alls som jag trott. Jag passade mammas lasagne, åt mat och bytte om till träningskläder. Klockan sju hoppade jag på tåget och åkte till Kungsbacka, knallade till hallen och bytte om till löparskor. Ut på uppvärmning (fy faan vad kallt det var! Jag virade in mig i massa halsduk och Franzen tyckte att jag kunde lämna halva bytet till honom efter att jag hade rånat nån. :P) och springa runt lite. Allt som vanligt, varken mer eller mindre. Dopphandboll som ytterligare uppvärmning och sen delade Ida in oss i lag och vi skulle springa handbollsstafett. Och jag vet inte vad som hände, men i slutet på första springomgången började jag må jättedåligt. Sen hann vi börja på nästa omgång innan jag hann gå iväg och och jag ville inte förstöra övningen, så på nåt sätt klarade jag mig igenom den. Men sen.. Jag började gråta helt okontrollerat, kunde inte stanna kvar, det gick inte, så jag gick ut i korridoren, och sjönk ner i en liten hög bredvid ett skåp. Och där satt jag och grät, skakade och hyperventilerade i fem minuter innan det liksom.. gick över, och jag kunde andas normalt igen. Och jag vet inte vad som hände. Det enda jag kan beskriva det med är att jag fick panikångest. (Nu kanske man måste vara läkare eller nåt sånt för att få ställa såna diagnoser, men det ordet beskriver ju hur det kändes.) Om jag är upprörd i vanliga fall brukar jag kunna resonera med mig själv så att jag lugnar ner mig, men det gick inte. Koncentrerade jag mig på att inte hyperventilera så kramade jag tag i tröjarmarna så att hela kroppen skakade - försökte jag få mig att släppa taget om tröjan började jag hyperventilera. Det sort of studsade av, vanlig logik hjälpte inte.

Det gick över som sagt, och sen gick jag in i hallen igen. Mådde väl inte fullständigt lysande, och det konstiga blev ju när Ida och mina lagkamrater frågade hur det var med mig och jag svarade "Inget vidare." för då ville de ju veta vad det var. Och det var ju ingenting, jag hade inte ont, inget hade hänt, jag mådde bara väldigt dåligt. Lite svårt att förklara. I en av pauserna kom Lina upp på läktaren och frågade hur det var, hade det hänt något, var det säkert att det inte hade hänt något? och det värmde otroligt. Sen blev det liksom succesivt bättre allteftersom tiden gick och när jag gick till tåget mådde jag bra igen. Trött givetvis, men inte i närheten av så illa som förut.

Jag sov hos Linda inatt, och jag berättade vad som hänt och vi pratade och diskuterade och ja. Låg och babblade en massa innan vi till sist somnade. Jag har glömt hur mycket jag tycker om att sova med någon. Det tar längre tid att somna, och det är lite trassligt när man är van vid hela sängen själv, men värmen och tryggheten - det tycker jag om. Jag känner mig lugn. Ganska snart ska jag vandra hem i snöyran, laga lite mat och pyssla hemma innan jag åker till till stan, lämna böcker som jag har försenat och sen hem till farmor&farfar. Träning med bror ikväll. :)

Inga kommentarer: