Rationalisering.

21:55

Okej. Jag är rädd. Jag är inte nervös längre, jag är rädd. Jag vill kura ihop mig i en hög och gråta. Två veckor är lång tid, lång tid borta från.. allt. Från det livet jag lever här. Och hur löjligt det än känns att erkänna det (för det gör det, oh believe me, det gör det verkligen) så är det.. så känns det.. skrämmande att livet här går vidare utan mig. Tonåringssyndromet for real - "Jorden kretsar runt mig!" men. Men. Men. Alltid dessa men.
Nej nu. Skärp sig Johanna. Nu uppför jag mig som en jag-vet-inte-vad. Okej för att bejaka alla sina känslor, men den här är löjligt. Jag ser den här känslan, jag känner den, och till skillnad från andra känslor jag har så inser, anser jag att den här känslan är inte relevant, inte logisk och har ingen riktigt grund alls. Jag rationaliserar bort den, punkt. Den är inte viktig.

Och nu är det inget kul att skriva om annat. Jag gör ett nytt inlägg istället.