And we hope.

21:57

Jag tycker om "Grey's anatomy". Det är som "Scrubs" på sätt och vis - lyckas med att vara allvarliga och roliga på samma gång, samtidigt som de målar upp relationer som finns på ett klarare sätt än man ser dem själv när man är intrasslad i dem. Och jag känner igen mig. Ibland är det synd att livet inte är som en kvällssåpa, för då hade jag i alla fall vetat att saker och ting hade hunnit ordna upp sig till säsongsavslutningen. Det är därför jag är lite avigt inställd till uttrycket "Allt är relativt." Jag vill inte att allt ska vara relativt, jag vill ha lite konstant trygghet, något som jag vet alltid kommer vara beständigt.

Jag antar att jag är en drömmare av stora mått. Och visst brister hjärtat av det ibland. Just nu är det totalt motsägelse i hela kroppen - å ena sidan så bryr jag mig så otroligt, å andra sidan känns det som det inte rör mig ryggen. Det blir korsdrag i huvudet av det här. Vågar inte, inte riktigt än. Och jag skulle vilja vara säker, fast jag tror inte det går. Det är bara att blunda hårt och hoppas på det bästa om man inte vågar gå med ögonen vidöppna rakt in i det för en gångs skull.