Jag frågar hur jävla jobbiga frågor jag vill.

18:52

Det är inte lätt att vara liten. Mest svårt är det att inse sig liten, att hitta sig själv och att vara liten, att ha trott sig stor ett bra tag och inte vara det längre. Nej, saker och ting är inte alltid såhär, men nu är det det och jag behöver skriva av det, vill få bort det, vill få rätsida, inget aviga och repa upp den jävla stickade tröjan, linda nytt garnnystan - börja om.
Fråga inte om du inte vill att jag ska svara då. Jag känner mig dum.

Tårar bakom ögonlock - varför kan inte allting vara enkelt och jag förstår helt enkelt? - jag tycker det är läskigt att lämnas i tomrum och hallå? hallååå? JAG FATTAR INTE FÖR FAN, kan någon ta en fem minuter och lugna ner mig och förklara. Stryk mig över håret, det händer för mycket samtidigt på alla håll och kanter och jag har inte riktigt koll på vad jag tycker om allting längre. Jag hade bestämt mig ett tag, och det var bra och sen hände det saker och jag vet inte alls riktigt. Säker ena sekunden och sen minst lika säker på motsatsen. Mina elektriska impulser i huvudet krockar med varandra. Frågade du mig vad som är fel så är jag inte säker på att jag kan svara. Jag är väl bara rädd nu, räddsomfan.

Lätt att backa. Svårare att lyfta ansiktet och se rakt in i ögonen. Jag viker lätt undan med blicken. Det blåste igår. Det var kallt och jag stod med händerna i fickorna och luvan uppfälld. JAG ÄR SÅ JÄVLA FÅNIG, det får jag tycka om jag vill, det är inte enkelt, det är jävligt komplicerat för jag vet inte, jag vill inte tänka på det, jag tänker alldeles för mycket redan, tack. men ändå glad för att det förnekades, jag behövde höra att "Nej, det är du inte alls." Jag släppte ut håret ikväll igen, känner mig åtsnörd nog som det är. Och speak out, speak up, det går inte riktigt. Tillskriver händelser för mycket mening.

Varför kan jag inte rädda världen?