Even your emotions had an echo.

22:11

Handbollsträningen började bra, och slutade med att jag grät hela vägen från hallen och hem. Nej, det går inte särskilt bra nu, jag vet det, men jag försöker ju. Jag ger inte upp, jag försöker för faa-an. Det känns som.. alltså.. nån slags uppmuntran från tränarna hade gjort det hela så mycket enklare. Ett "Gött kämpat!" hade gjort mig innerligt glad - så jag vet att de ser det i alla fall. Att det inte är i onödan.

När jag kom hem kramade jag pappa hårt, hårt och grät och var ledsen och han kramade tillbaka och sa inget, men var sådär pappig och tröstande och till slut tog tårarna slut. Sen frågade han om det känns bättre om jag fick en omelett, och "Det gör det nog." sa jag. Lillebror satt vid bordet och gick igenom papper från gymnasiemässan och "Du har fått brev." sa han och sträckte fram det och jag sprättade upp det och döm om min förvåning (och glädje), det var från Pernilla och det var jättefint. Jag blev så otroligt glad, och samtidigt stack min lillebror till mig en orange lapp som det stod "Du är unik!" på och då började jag storböla igen, fast inte för att jag var ledsen den här gången.

Upp och ner och upp och ner. Mitt humör åker bergochdalbana. Jag är mest trött, och vet att det är därför jag gråter så mycket. Det ledsna och arga känns bättre sen jag fick gråta ut hos pappa, och det glada har lagt sig nånstans i magen - jag ska ta fram det imorgon och titta på det ordentligt när jag inte är inne i nåt extremhumör.
Nu ska jag äta omelett, duscha och sen lägga mig och sova.