A broken halleluja.

13:03

Efter att ha lagat och ätit lunch fastnade jag vid TV:n och kollade på "McLeods döttrar" och i slutet var det en häst som skulle avlivas och allt var jättehemskt och jag satt i soffan med en kudde i famnen och grät floder. Blödigt värre. :P

För ganska länge sen, när jag fortfarande red, (jag tror jag slutade någon gång i sjuan, åttan.) så hade jag en favorit som hette Master, en fuxvallack. Vi brukade skoja om att 'Master' blir 'Retsam' baklänges, och det stämde ganska bra in på honom. Han kunde vara lite grinig i spiltan ibland, men jag älskade honom över allt annat ändå. Han hade den jämnaste, skönaste galopp man kunde tänka sig och var rena drömmen att rida barbacka på. Och jag tyckte han var det bästa som fanns. Jag tror det var i slutet av en lektion nångång på våren som min ridlärare berättade att de bara hade fått lånat honom och att hans ägare skulle ta tillbaka honom om bara ett par veckor. Efter att ha sadlat av honom stod jag med ansiktet i hans man i tio minuter och bara grät. De hämtade honom på en onsdag, och jag red på torsdagar, så jag hann aldrig säga hejdå. Jag fick andra favoriter sen såklart, men inte riktigt lika. När jag är i stall nuförtiden så undrar jag fortfarade hur han har det ibland, vart han finns och hur han mår.