Exploring. Emotional.

13:16

Jag tror det går någon epidemi på TFDA - helt plötsligt har ALLA fått för sig att vi ska träna golv. Vilket i och för sig jag inte har något emot, eftersom jag som nämnt är en totalt newbie där. Men igår, med kroppen full med träningsvärk kunde jag inte göra annat än att i mitt huvud tyst förbanna Twisted D med alla fula ord jag kunde när han glatt kommenderade ner oss på golvet för att köra situps och sen följde upp det med den sedvanliga axeldrillen. Det gjorde ont. Å andra sidan, skam den som ger sig (speciellt inte när läraren står och stirrar på en och flinar.). Det gjorde jag inte. :)

Efter första klassen hade jag serious conversation med Twisted D om vad jag ska prioritera att träna. Jag går fyra stilar (isolation är ingen stil egentligen, men kräver ändå mycket övning) och det känns lite svårt att veta vad jag faktiskt ska fokusera på för att bli bättre. Jag hittar inte riktigt ord för att beskriva det samtalet (jag har försökt i 10 minuter nu), det han sa kändes som det kom direkt från hjärtat. Bara grejen att han sätter sig ner på golvet mittemot mig och förklarar, berättar och tipsar i en kvart är wow för mig. Efter alla år med handbollen som en i laget (utom för pappa. Han har alltid ställt upp. <3) är det en fantastisk känsla att bli sedd på det sättet. Få tid avsatt för. Och att allt handlar om mig. Min dans, min kropp. Han kunde lika gärna ha sagt: "Kroppskontroll är viktigt, träna isolation." Men det gjorde han inte. Han frågade: "Vilken musik får dig att digga och vilja röra på dig?" Det är det jag ska gå efter. Så enkelt och ändå så svårt, för Twisted D & T, Pop-A, Joje, Z... de är ju mina förebilder. Förebild för mig har alltid varit någon jag vill likna. Men det behöver inte vara likna. Det kan vara inspirera. Inspirera är inte att vara samma lika som, inspirera är att få mig att tänka annat än jag skulle gjort själv. Så jag utforskar. Letar ny musik, tittar på videoklipp på Youtube. Dansar framför spegeln - hur vill jag röra mig?

Det har aldrig varit så lustbetonat förut. Jag kan inte ens med att kalla det träning, för det är inte därför jag gör det. För att jag vill. Handbollen var rolig, men det fanns alltid prestationskrav i bakgrunden (och det hade jag inget emot då). Det här går djupare ändå. Här behöver jag inte prestera, inte bevisa något, inte ens för mig själv. Lite snurrigt och mycket känslor, jag gråter fast jag vet inte varför. Det är OK, det får vara så också.


Jag har ingen pluggdisciplin när jag är hemma och funderar på att förflytta fredagens pluggande till någon annanstans för att få lite saker gjort. Imorgon har jag bestämt mig för att det är tvätta-städa-handla-dag och Bus kommer till mig för att bli bjuden på strömming på kvällen.