brustet hjärta.

21:55

mycket och snurrigt i huvudet. kvällarna är värst för det mesta, på dagarna ser jag till att ha så mycket saker att göra att jag inte riktigt får tid för eftertanke.

ja, the basic då. William Wallace gjorde slut i lördags. det var chockartat och oväntat och jag bara stod och stirrade på honom och skakade på huvudet innan jag fattade vad han sa. efter att vi konstaterat att vi hade en hel del att prata om och att bägge frös så vi nästan skakade (fin kombination av kyla och chock.) åkte vi tillbaka hem till mig. han lutad mot en vägg i köket och jag mittemot: "Jag förstår inte. Förklara för mig."
och det gjorde han.

vad gör man, vad säger man när kärleken tar slut? inte mycket. vi stod med armarna om varandra och hand i hand och jag grät. vi drack té och pratade i typ 3 timmar (jag grät en del). han följde mig till stationen och väntade till tåget kom. vi kramades, jag kysste honom hejdå på kinden och han pussade mig på handen, sådär som jag inte ville att han skulle göra med någon annan. sen gick jag och sjönk ihop i en ledsen hög på tåggolvet.


det här är annorlunda mot de andra förhållanden som har tagit slut. han är inte ett pucko som de andra två. vi har pratat igenom, vi har sagt det som ska sägas, kramats, gråtit. det känns skönt att det inte hann bli det där infekterade, äckligt bittra arga som det lätt blir när man tvingar sig kvar i ett förhållande man vet är slut. vi kommer sakna varandra och konstigt vore väl annars. det är ett så bra slut ett slut nu kan vara bra.

men satan vad ont det gör, och som jag längtar efter honom. saknar hans röst, saknar hans skratt, saknar att ligga tätt intill. som sagt - konstigt vore väl annars. det är så mycket jag vill skriva som jag inte hittar orden till. det går över det, blir bättre med tiden. men satan vad ont det gör nu.