torsdag, januari 17, 2008

mitt i njurfysiologi, endokrinologi och respirationssystemet.

14:09

och varför sitter inte jag vid köksbordet och läser om mag-tarm-fysiologin?
jaja. jag vet. tjata lagom.

mitt problem just nu är att jag har bra mycket mer i huvudet än mag-tarm-fysiologi. ja, jag menar även bortsett från endokrinologi, njurfysiologi, natrium-vatten-balansen, muskler, respiration, cirkulation och nervsystemet. och allt annat jag läst de närmaste dagarna som får mig att börja ynka om att: "Jag kan inte! Jag förstår inte!" som jag gör ibland, men inte menar för jag vet att jag nog fixar det här.

det ryms helt enkelt mer i skallen på mig förutom plugg, mat och träning, jo, faktiskt. de som känner mig lite närmre vet hur jag och mitt lovelife varit sen sist det hände ngt - dvs. i det närmaste obefintligt, eftersom jag inte känt någon som helst mening i det. palla med ungefär. orka ansträng sig för något lite halvbra. jag är inte så bra på halvhjärtade saker. antingen springer jag tills jag inte orkar mer eller också så struntar jag i att springa alls, för att använda det metaforiskt sett. jag är ju även av meningen att efter regn kommer solsken, efter det har gått neråt går det uppåt, osv.

och jag vill påstå att det känns i magen, såna där gånger när det är på uppsving. jag vill även påstå att det blev ett break för mig att sluta i Aranäs och flytta till Partille - det kändes att nu, nu händer det grejer, nu är det saker på gång. ett avslut, en markering, början på något nytt. sen blev det jul och nyår och födelsedag och jag flyttade hemifrån. och pirr i magen. jag har varit och är fortfarande försiktigt med förhoppning om saker jag inte är säker på, som fortfarande är kanske och inte riktigt säkert. jag menar, man ska inte ta saker för givet. då blir det bara ledset och pannkaka av det hela. eller oftast.

men, eller rättare sagt MEN. efter ett tag blir jag trött på det. det går inte att gömma sig bakom kansken? hela tiden heller. prövar man aldrig får man aldrig veta osv. och för att vara ärligt - riktigt pirr i magen var det mer än år sen jag hade. så jag njuter av det, och hoppas på det bästa. samtidigt till viss del livrädd för att min inställning i sig ska skrämma bort, alla roas inte av allt-eller-inget-mentaliteten, men vad ska jag göra? kompromissa med en av mina mer grundläggande inställningar till livet? big no-no. att anpassa sig är det inget fel i, men att ändra på sig själv för att passa mer för någon annan funkar inte i längden. fine, tyck det är lite småläskigt (eller jätteläskigt, emotionella saker ÄR läskiga.), men jag säger inte att jag inte tycker det är skrämmande, men jag backar inte. life = scary sometimes, så är det.

komplimang (till viss del modifierad, minns inte exakt, men andemeningen är densamma):
- "Alltså.. du är så vettig, det är så himla skönt att du reflekterar över saker och inte bara svarar!"
och jag känner att jag smälter.

Inga kommentarer: