Det är nu som livet är mitt.

20:04

Just nu känner jag mig ganska uppgiven och snart beredd att ta livet av något, förslagsvis våran skrivare samt datorn jag sitter vid, för nu har den krånglat hela tiden sen jag kom upp här och började försöka skriva ut mina papper från kostdagboksregistreringen, och jag har skrivit en sisådär 50 papper helt i onödan. Vilket inte borde spela någon roll eftersom jag slipper hushålla med papper själv, jag bor hemma och pappa tar med sig papper till skrivaren från jobbet, men det gör det. Slöseri ffs. Jag vill bara ha de förbannade papprena utskrivna så jag har underlag till nästa seminarie, som jag tror är på fredag. Snälla rara söta tekniken, fungera lite grann i alla fall? (det här är alltså anledningen till att den pojkvän som jag ev. någon gång skulle få/skaffa måste vara ruskigt teknisk, och vid närmre eftertanke förmodligen också tålmodig för att orka stå ut med mig.)

Just nu är jag dessutom hysterisk kissnödig, men vågar inte lämna skrivaren för en sekund, ifall den skulle få för sig att tugga i sig papprena baklänges och stoppa och få fnatt och cancel:a resten av utskriften - det har hänt ett antal gånger idag. (och det hände precis igen. snart blir jag hysterisk)

Okej. Nu är två dagar utskrivna, den tredje på väg. Jag tänker faan inte ge mig. Jag borde heta "Enveten" i andranamn.

För att komma till något som i alla fall är roligare än att skriva om hur jobbigt jag tycker teknik är, så idag fick jag skjuts (bara det är lyx!) till Bunketorp för att bege mig på en löptur runt 3,5:an. Bestämde tid med mamma att hon skulle komma och hämta mig om en halvtimme, noterade vad klockan var och började knalla uppför den första backen. Sen sprang jag. Och det gick bra, fast det sved i benen i uppförbackarna och jag fick håll i bägge sidorna de sista 300 metrarna, men jag sprang ändå. Och när jag är färdig och kikar på klockan har jag sprungit 3,5:an i Bunketorp, som är en enda upp-och-nedförsbacke på 24 minuter, inberäknat biten som jag gick i början. Och jag, jag.. jag är glad. Jag är nöjd, jag är stolt över mig själv. Jag ger faktiskt blanka sjutton i hur fort "alla andra" springer och hur mycket snabbare de hade kubbat spåret runt - det här är för mig mycket bättre än på länge och jag förbättrar mig, det är det enda som spelar någon roll. Det här.. jag har knappt ord att beskriva känslan. Jag har inte ord för känslan. Något som jag kämpat efter länge, som när man försöker, och försöker, och misslyckas gång på gång och sen, plötsligt - funkar det. Triumf. Det är triumf, banne mig.

Nu är äntligen alla papper utskrivna och jag ska gå och duscha.
:)