Göteborg har regnat bort, och likaså mitt humör.

20:41

Idag började som en jättebra dag. Det fortsatte vara en jättebra dag till och med under träningen - allting gick precis som det skulle och jag kände knappt av ryggen. När jag behövde hjälp med maskin fick jag hjälp av en jättesnäll Marcus och jag blev klar i tid. Det hela började bli dåligt när jag kommit till Centralen och upptäckte att alla Kungsbackatåg blivit inställda pga. översvämmning och jag skulle ta buss. Det började med att jag inte hittade vart de dumma bussarna var någonstans. Sen frågade jag en busschaufför om hans buss gick till Kungsbacka. ja, det gjorde den. Stannade den vid Lindome då? undrade jag. Nej, det gick inga bussar vare sig till eller från Lindome. Då flippade jag helt (trött, svettig, kall, blöt, frös, stressad, hungrig.) och började gråta och undrade sammanbitet "Hur fan ska jag komma hem då?!" och han tyckte "Men lugna dig lite!" och jag fräste "Lätt för dig att säga!" tillbaka, och han sa "Lugn nu! Du går till bussen därborta, den går till Mönlndal och sen tar du pendeln till Lindome, den går fortfarande." Fortfarande snyftande gick jag bort till bussen, satte mig tyst och nedslaget på en plats och väntade på att bussen skulle åka. Ringde ett samtal, var nära att skälla ut en ovetande person, men la band på mig. La på, lutade huvudet mot rutan och grät igen.

En bit utanför stan i bilkö, när vi åkt i tio minuter, ringde jag till min frisör och meddelande att "jag kommer nog bli lite sen." Någonstans i huvudet tjatade en liten röst om att jag skulle må bättre om jag åt lite, så jag lyssnade och satte i mig fil, müsli och ett äpple. Tyvärr hade den lilla rösten fel, och resten av den timme som det tog oss att åka till Mölndal ägnade jag åt att skriva ett hatiskt klagosms till Julia, svära långa tysta ramsor, gråta sporadiskt samt stirra apatiskt ut genom fönstret och känna mig allmänt uppgiven. Vi kom till Mölndal, fantastiskt nog, och där fick jag stå och vänta och frysa i tio minuter innan tåget kom. Sen fick jag sitta och vänta och frysa tio minuter på tåget eftersom de i högtalarna meddelande att: "Detta tåg av går 16:50" vilket fick ytterligare en gråttattack att bryta ut. Jag brukar inte gråta för ingenting, men kombinationen av en totalt oväntad händelse samt trötthet, hunger, svettig, kall, blöt och frusen var inte lyckad. Ett tag tänkte jag att jag var fjantig som höll på sådär, att det faktiskt var folk som behövde komma hem mer än jag, som hade fan värre problem, och sen tänkte jag: "Jaha, kul för dem. Det hjälper fan inte mig." och sen försökte jag mig inte på några mer uppmuntringar.

Jag kom hem klockan 17.00. - min resväg som vanligen tar en kvart hade tagit 1,5 timme och jag hade missat min frisörtid som jag redan missat och fått boka om ändå. Hem på en gång, lämna grejerna och upp till centrumför att boka ny klipptid (som jag faktiskt fick imorgon, wow.) och handla mat. På hemvägen ringde mamma och undrade var jag var och när jag kom hem stod det varmt thé och en massa varma mamma-kramar och väntade på mig. Sen kändes det bättre. Jag har lagat mat (kycklingfiléer fyllda med fetaost, vitlökpeppar och oregano, med ruccola-och-couscoussallad med champinjoner stekta i vitlökspeppar.) och sett på "Cityakuten". Givetvis grät jag lite till eftersom det alltid är sorglig. Jag har varit rena vattenläckan idag.

Imorgon måste jag gå upp en timme tidigare för att komma i tid till skolan - det suger som faan. Enligt Vässtrafik ska man "räkna med att det tar 45 minuter" och då kan man lika gärna lägga till en kvart till för de förseningar som med största sannolikhet kommer uppstå. Usch. Den här kvällen blev inge bra. Mikki lovade att imorgon skulle bli bättre, så det är väl bara att hoppas på det. Jag ska ladda min positivitet under natten hade jag tänkt, så jag är fit for fight imorgon. :)