onsdag, oktober 11, 2006

Do you ever wonder where the words who were never said went?

19:43

Status - nyduschad, mätt och färdigsprungen. Naiv som jag är trodde jag att min träningvärk hade gått över tills idag. Det gick liksom lättare att gå och gjorde inte ont vid varje steg länge, och att sätta sig ner och upp är nästan smärtfritt nu. Men icke. Träningsvärken hade bara tagit en annan form upptäckte jag när jag knatat mig uppför första backen i Bunketorp (ni som varit där vet vad jag pratar om, och för er som inte vet; låtom mig upplysa eder. Det börjar med en backe. Sen en backe till. Liiite platt, en backe till, en till. Lite platt, lite nerför. Uppför, uppför. Lite platt. Meeer uppför. Ja, sådär är det ungefär hela vägen.) nämligen vid minsta lilla stigning uppträdde kramp i ungefär hela låren och rumpan. Haha. Ajaj. Lyckligtvis släppte det efter ungefär 2/3 av vägen och slutet kändes riktigt bra. Men ack, vad jag misströstade i början. Och nu känner jag mig duktig att jag fortsatte springa ändå. :)

Jag ska säga upp mig från mitt jobb - jag har inte tid och det krockar med saker och nej. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska säga. Jag trivs ju, det är ju inte det som är problemet. Om min chef kunde vara lite otrevligare skulle det vara bra mycket enklare, men hon är jättego.

Ikväll ska jag.. plugga. Suck.

Inga kommentarer: