Jag har precis vunnit ett krig.
Hela den här veckan har varit helt whack. Jag har varit råstressad, haft ångestattacker och nästan-panik och trött ända in i själen ibland. Insett att det är banne mig inte lätt att hantera känslor som jag försökt att undvika bra länge. Däremot har maten funkat hyfsat bra. En del tackar jag mina förberedda matlådor för - när det bara är att öppna frysen och ta ut en burk, så förenklar det livet mycket. När mitt liv är vardagsinrutat så är det ganska enkelt att bara köra på.
Då är det annat på helgen. En helg där jag stressar ner innebär oplanering och konstiga mattider, ofta livsmedel som jag inte äter under vardagarna som påverkar min aptit annorlunda.
Igår åt vi brownieefterrätt efter en fin grillmiddag. No big deal... om det inte hade varit för den halva brownien som låg bland de andra i burken jag skulle ta fram. Impulsen kom nästan direkt "Ät upp den nu när ingen ser!" MEN jag gjorde det inte. Det skrek i hela kroppen, men jag gjorde det inte ändå. Idag åt mamma, jag och Sana på indisk restaurang till lunch, åkte till golfbanan och väntade på Persika och avslutade hela äventyret med en glass. Sen skjutsade mamma mig till lägenheten för att jag skulle hämta lite snyggkläder till ikväll. Hela vägen från golfbanan till min lägenhet kunde jag inte tänka på något annat än den godispåsen som låg i skafferiet som jag glömt bort, men kom på idag att jag hade. Hem, hämtade kläder och godispåse. Sa ingenting om godiset till mamma. Tänkt tusen gånger att jag borde säga något. Hade krig i huvudet hela tiden.
Från 18:11 till typ klockan 19 tänkte jag knappt på något annat än den där jävla godispåsen. Om jag skulle äta upp det? Om jag skulle låta bli? Jag borde väl inte äta det? Men kan jag inte äta vad jag vill? Borde jag äta upp den för att bevisa för mig själv att jag kan äta vad jag vill utan att få ångest över det? Vill jag verkligen äta det? Ja? Men varför? Vill jag äta det för att jag vill eller för att jag vill äta? Jag borde verkligen inte. Men varför borde jag inte?
Ni fattar grejen. Det är krig i mitt huvud. Det gör mig galen.
Men jag har lärt mig en hel del saker, speciellt sen jag läste "Sockerbomben"-boken, både rent faktamässigt och om mig själv.
Visdom 1: Vad kroppen vill är inte alltid vad som är bäst för den.
Visdom 2: Gå inte på impuls. Vänta en stund.
Visdom 3: Ersätt "din" drog med något annat som du mår bra av.
Visdom 4: Allt är förgängligt. Så också det ledsna.
Så - jag bestämde mig att vänta en halvtimme och gjorde en kopp te. Jag tänkte jag skulle ringa Gabby och prata en stund med henne (jag tycker om bara tanken att prata med henne), men innan det gick jag och satte mig på massagedynan och fick en kvarts massage. Sen reste jag mig resolut upp, gick ut till ryggsäcken, plockade fram godispåsen, öppnade soplådan och tryckte ner den jävla påsen under några äckliga matrester.
Ibland är min vardag ett krig. Mot min egen kropp som inte vet vad som är bäst för den och mot beroendet och mot gamla vanor.
Idag vann jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar