Förkylningen har i alla fall inte blivit sämre. Täppt i hela näsan, men i alla fall ingen huvudvärk och kliande i ögonen. Fan, jag som har massa dans som jag verkligen vill träna på. Istället påtvingar jag mig själv lugn och ro och vila. Bortsett från imorse, när Nea och jag tog tag i operation "Vårstäda Torsgatan" eftersom farmor&farfar är borta i soliga Spanien. Vi var så effektiva i vårt teamwork att det tog oss typ 40 minuter, sen var det över och vi kunde återgå till stillsam lördagslunk. :)
Jag mår bättre än jag gjort tidigare i veckan. Det är jättejobbigt att inte längre kunna använda mat som ett sätt till tröst, att omedelbart må bättre, men samtidigt är det väldigt skönt också. Det går ju och det blir bättre och livet handlar inte bara om mat, som tur är. Det handlar om allt det andra också. När jag tänker på att jag förmodligen aldrig mer kommer kunna använda mat för att må bättre sådär sekundsnabbt... så känns det liksom lite sorgset. Det är en otroligt dubbel känsla det där, för samtidigt som jag vet hur bra jag mår just då, så vet jag ju också hur otroligt dåligt jag mår av det efteråt. Och jag tänker att det är framför allt det som är den stora problematiken om en är fast i ett beroende av något slag - att en inte riktigt kan sätta se att priset att må bra små stunder i taget är att må väldigt dåligt ofta istället. Det är en quick-fix och den funkar... små stunder i taget. Men det är inte värt det.
Vad som är värt är att tycka att livet är jobbigt och lära sig hantera det, så att jag kan må bra på riktigt resten av livet. En sann känsla som grundar sig i att jag älskar mig själv och älskar mitt liv, och inte en falsk glädje som kommer av saker utifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar