bergochdalbanekväll.

21:34

eftermiddagen var hysteriskt upp och ner á la bergochdalbana. jag upptäckte att när jag inte hade jobbet att hålla tankarna fullt sysselsatta med, så började jag tänka på imorgon istället, vilket inte var en alltför rolig upplevelse. (handboll -> cup -> krångelproblemkrångel) runt halv fyra hade jag en stor hemsk klump i magen och mådde nästan illa av oro. skulle äta mellanmål innan jag gick och träna, men hade noll matlust kvar, vilket är mycket ovanligt för att vara mig. (jag slapp inte undan ändå. farmor såg till att jag fick i mig ett par mackor.) kom till Fysiken och träningslusten fanns inte. gick bättre och bättre efter hand, jag blev arg istället för orolig och aggrotränade. precis efter träningen kändes det rätt bra igen, men så såg jag att jag hade fått sms från en av mina lagledare, (ett jättebra sms, om att jag alltid kunde ringa om det var något - de är ju inte dumma.) och all oro bara ramlade över mig igen och jag började störtböla mitt på öppen gata. mådde pest och pina hela vägen hem och efter att ha samlat lite mod ringde jag en Johan som är lagledare för juniorerna. jag bara kände att han var rätt person att prata med. jag hade rätt alla gånger. han tog mig på allvar och lyssnade och jag tror faktiskt han förstod vilken rikigt jävla äckeljobbig situation jag var i. han hjälpte och pratade och förklarade och var förstående och ringde till Åkesson och pratade med honom och jag ringde Kent. emellan bröt jag ihop och störtgrät igen, det kändes bara helt omöjligt. efter en stund ringde Johan igen och hade pratat med Åkesson och samtalsreferat och en himla massa hummanden från min sida och det kändes så oerhört skönt att bli tagen på allvar, en bekräftelse att även om jag inte är lagets stjärna så är jag ändå såpass viktig. att inte bli avfärdad med att jag är överkänslig eller bara oroar mig för mycket. Johan hjälpte mycket. han tyckte jag skulle ringa Åkesson och prata med honom också. så jag ringde pappa först, sen samlade jag ihop mig och ringde. jag är stolt över mig själv. jag var ordentlig, inte så jävla undfallande&mesig som jag tenderar till att bli när jag pratar med tränare, utan lugn och saklig och förklarande. krävde svar och ifrågasatte. lösningen som blev är nog den bästa som kunde blivit. jag har inte ont i magen mer i alla fall, inget att oroa mig för.

Min ven i mitt ben har varit här ikväll också. vi har babblat och skratta och kommunicerat så som bara vi kan och ingen annan förstår. det finns inte ord för hur mycket jag älskar henne.








och det är skönt att skriva av mig.