Mitt i veckan.

16:45

Jag konstaterar återigen att det är med att jobba med datorer inte riktigt är min grej. Konstaterar samtidigt att jag gladeligen står ut med det, eftersom ekonomisk trygghet står högt upp på listan över saker som jag uppskattar. Å ena sidan, å andra sidan. Jag kommer att skaffa mig ett roligt jobb sinom tid, just nu är jag nöjd med att ha ett jobb.

Den senaste timmen har det mesta krånglat och varje gång jag sett texten "Programmet svarar inte" har jag känt irritationen blixtra till genom kroppen och fått mindre impulser att skrika: "JAMEN DET SER JAG VÄL!"... men hittills har jag behärskat mig. Heja heja. ^^

Det känns som den här veckan har gått väldigt fort. Både måndag och tisdag var bra dagar, med mycket att göra, men inte för mycket. Det har funnits tid till både kramar och sömn. Mesta lyckorusen har jag fått av dansen och när Stor Bror ringde i måndags och berättade att han och Harta kommer på Göteborgsbesök på fredag. Vi ska ut, dansa och ha kul (WOHOOO!) och på lördagen ska jag jobba, sen hämtar de upp mig och jag sover i bilen tillbaka hem till Staden Ingen Behövde och så fortsätter kalasandet där. Där har ni recept på en riktigt bra helg!

Igår tog jag igen NYC för Twisted D och insåg (smärtsamt tydligt) att jag inte alls är i lika bra form som innan sommaren. Hallå mina benmuskler, vart har ni tagit vägen?! En bussresa senare var jag på Groovy's klass och hade partykul i en timme - jag misstänker att både måndagar och tisdagar kommer bli favoritdagar! :)

Eftermiddagen ska spenderas dels hemma, dels i löparspåret och dels i Föräldrarhemmet... och nu är arbetsdagen slut! :)

11 månaders kamp och ett avslut.

12:33

Innan sommaren bestämde vi att jag skulle ha uppehåll i mina prattider över sommaren och sen ha en avstämnings/avslutningstid för att se hur det kändes och hade gått - det var idag. Det är nästan ett år sen jag satt med huvudet i händerna klockan tre på natten, grät och insåg att: "Jag orkar inte med det här längre." Om någon hade berättat för mig att om ett år, så kommer du må mycket bättre, om ett år så kommer du le när du ser dig i spegeln, du kommer inte ha panikångest efter en måltid och den hemska känslan av att inte kunna sluta äta kommer du inte ha känt på ett tag, så hade jag inte trott personen ifråga. Jag hade så väldigt gärna velat tro på det, men det hade mer känts som en ouppnåelig dröm än ett realistiskt mål.

Ätstörningar är en vidrig sjukdom. Den bryter ner en, får en att hata sig själv och stänga in sig. Den skadar en både psykiskt och fysiskt. Bort med dem som bryr sig och vill hjälpa, upp med en barriär så att ingen ser något - utom en själv, som ser allt förvrängt och lite till. Ensamhet, ångest, ilska och rädsla. För att inte duga, för att vara i vägen. Det krävs så mycket mod och vilja att bli frisk att det är ett under att det går - men det går. Det går, det går, det går.

Här är jag och vartenda ord som jag trodde var ouppnåeligt stämmer.

Fan, vad jag har kämpat. Blod, svett och tårar.

Så många dagar jag bara velat ge upp, dra täcket över huvudet och skita i allt.

Så många gånger jag velat skrika av ren vanmakt och ge blanka fan i att göra om, göra rätt, för att det gör jävla ont och är jobbigt och jag vill bara ha lite trygghet.

Så många gånger jag gråtit - ensam, på prattiderna, i busskurer, i armarna på vänner och familj, i telefonen till någon jag ringt i panik, i kudden på kvällen, i löparspåret. Trött, förbannad, arg, ledsen, rädd, orolig, otrygg, ångestladdad, panikslagen.

TACK.

Tack alla som har hjälpt, stöttat, sagt kloka ord, kramats, bara funnits där och gett energi och kärlek. Ni som orkade och trodde på mig när jag inte gjorde det. Ni som förklarade samma sak tusen gånger om tills det gick in i min skalle. Ni som fortfarande finns kvar och som älskar mig. Jag hade aldrig klarat det utan er.

Jag vet med mig att jag fortfarande har att jobba med, men det är så mycket bättre. Jag har en grund. Jag litar på, älskar mig själv och jag är inte rädd - jag vågar tro på att jag kan och kommer fixa det som kommer. Jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv och om kärlek&tillit - till mig själv, till min familj, från min familj till mig. Vardagligt bra-mående - något jag aldrig kommer sluta vara tacksam och lycklig över.

För ungefär 11 månaders sen gick jag på min första prattid.

Jag var ledsen och grät ungefär 95% av tiden jag var där.

Idag var jag på min sista.

Jag gick därifrån med ett leende på läpparna, huvudet högt och hela kroppen fylld av tacksamhet och stolthet.

Midnattsloppet 2011 baby!

10:29

MIDNATTSLOPPET 2011 BABY!
Jag har varit nästan nervös under veckan för att jag drog på mig ont i halsen mott i veckan och inte har kunnat träna som jag planerat. Jag vilade i onsdag, tryckte i mig allt vad antioxidantrik mat heter, käkade Echinagard och åkte hem och blev ompysslad av mamma och pappa. Det funkade - jag mådde mycket bättre på torsdag och på fredag kände jag mig helt fit for fight igen. Drog ut på en ytterst stillsam joggingtur på 3-4 km på fredagskvällen, bara för att känna på det lite och påminna kroppen om vad vi skulle göra. Jag kände mig stark och pigg, det var svårt att hålla emot och springa långsamt.

Mitt mål var att springa under en timme och när jag spurtade i mål på Heden, genom regn och lera, stannade jag min egen klocka på 59.36. Det officiella resultatet säger 59.29, placering 2035 av 13823 deltagare. Jag är så nöjd med mig själv. Jag, Lady Hickups och Mr. hade planen att hålla ihop fram till 5 km och sen fick var och en göra som en ville. Planen följd till punkt och pricka - jag och Mr. drog ifrån strax efter 5 km, Mr. drog ifrån mig strax efter 6 km. Jag sprang sista 5 km fortare än de första och det var rätt mycket kryssade fram och tillbaka mellan folk. Runt 7 km började jag bli trött och fick håll, men plötsligt såg jag 8 km markeringen och visste att nu är det bara Avenyn kvar! En snabb blick på klocka som stod på 48 minuter och då var det liksom inte läge att sakta ner. Sista två kilometrarna sprang jag med håll och ett tilltagande illamående, men mantrat i huvudet "Det är bara en lite bit kvar!" och Movits! i öronen hjälpte mig hela vägen in i mål. Inga roliga kilometer, men sista biten är sista biten och jag ville verkligen. Mådde illa, men helt underbart samtidigt. Länge sen jag sprang så att jag verkligen mådde dåligt efteråt. Vinnarskalle, oh yes. :)

Fick skjuts hem av mamma och pappa (taaaack!) - de försökte få syn på mig, men det gick inte. Nackdelen med att ha typ 13000 pers i likadana tröjor. Jag duschade, drack vatten och försökte varva ner. Det gick sådär. Idag är jag trött, mår grinig och trivs inte i min kropp, så jag tänker att det är extra viktigt att vara snäll mot mig själv. Efter en urladdning som igår är det inte så konstigt att orken är slut. Jag hade vaga funderingar på att åka och hälsa på Stor Bror och Harta idag - jag saknar dem, men det blir bara en önskan av det. Orkar inte. Nästa helg däremot. :)

Jag gjorde förresten en fulinspelning på nya låten och skickade - fast inte till Fröken, utan till finaste Lo i Stockholm, för att jag har lovat henne att skicka mina grejer och inte gjort det. Skämmes tamejfan. Nu har jag gjort det och hoppas jag ska ha all anledning att skicka fler snart. Nu ska jag ha en ganska innehållslös söndag och mest pyssla hemma.

It's music babe.

10:15

I söndags satt Stor Bror (aktiv) och jag (positiv supporter) och försökte få igång mitt inspelningkit. Efter två timmar hade vi gått från att inte ens kunna öppna programmet, till att få allt att funka, bortsett från att det inte gick att lyssna på inspelningen. Där gav vi upp för dagen och istället för att vara gråtfärdig av frustration, var jag istället väldigt optimistisk och fylld med tillförsikt inför framtiden. Lite letande på forum, lite Youtube-tutorials, eventuellt ett samtal och besök till min ljudaffär och sen är jag nog i hamn och kan börja spela in mina grejer. Woopido. :)

Igår av "avslutade" (det finns alltid nåt att pilla på) den låten som jag jobbat med de senaste veckorna, rotade lite efter ett passande beat i mp3n och körde igång. Gillar det jag hör, gillar hur det känns. Har varit helt insnöad på att skriva lovesongs ett tag och jag tycker det är svårt att få till utan att det blir klyschigt och sockersött, men den här känns bra. Den är fortfarande såpass ny att jag blir nervös när jag tänker på att visa den för någon, men så är det med allt nytt jag skriver - jag behöver processa det själv ett tag innan det tål kritik. Funderar seriöst på att göra en fulinspelning och skicka till Fröken för lite feedback. Är det någon som jag klarar av anmärkningar från så är det från henne. Åh, hiphopklassen. Rapmåndagar. Jag saknar det.

Jag mår bättre idag, kroppen känns inte alls lika motsträvig som den gjorde igår. Det var ju det jag sa, föräldrarkärlek kan bota nästan vadsomhelst!

Trött tisdag blev sjuk onsdag.

16:53

Igår hade jag en särdeles seg dag - kroppen ville inte vara med längre strax efter lunch och blev bara tröttare och tröttare. Efter jobbet tog jag och lady Hickups oss ner till stan i maklig takt och hämtade ut våra tröjor till Midnattsloppet (jag är bitter och besviken på att de har samma färg på tröjan som de redan haft ett år.). Sen strosade vi lite innan vi skiljdes åt och jag satte mig på bussen hem. Hemma hade jag lust med... ingenting. Jag plockade ihop en tallrik med lite utav varje jag hittade i kyl och frys, åt kvällsmat, försökte få en film att funka, men slutade med bädda ner mig i sängen halv nio. Läste bok tills jag insåg att jag var för trött för att uppskatta den och sov istället.

Imorse vaknade jag efter 10 timmars sömn och kände mig inte alls särskilt utvilad. Slopade idéen om att gå till jobbet, kände halsontet komma krypande och virade en sjal runt mig. Åt frukost hos farm&farf och somnade i soffan en halvtimme.

Jag är usel på att vara sjuk eller krasslig, jag blir gnällig och grinig och en pest för min omgivning (no pun intended). Det som gör mig tjurigast just nu är det faktum att Midnattsloppet står för tröskeln på lördag och jag har tränat för det, jag vill faktiskt ta mig runt på under timmen och att få halsont är definitivt inget som klassas som bra uppladdning.

Så, jag gör som jag alltid gör när livet inte riktigt går min väg - jag åker hem till mamma och pappa. Dessutom äter jag ordentligt, ska sova tidigt ikväll och stoppar i mig Echinagard, men ingenting slår den läkande kraften av lite oförtjänt sympati och massa kärlek (åtminstone känns det så, och det duger för mig!).

Bloggförebild.

09:21

En av de bloggar jag följer och har följt en längre tid, är Gena på Choosing Raw. Jag snubblade över ett av hennes inlägg av en slump - det var för nästan ett och ett halvt år sedan som jag läste "I love food": Embracing you appetite och satt med tårarna rinnande nerför kinderna. Då hade jag inte ens erkänt för mig själv att jag hade ätstörningar och det Gena skrev gick rakt in i hjärtat på mig (sen tog det ju en herrans tid innan jag gjorde nåt åt saken, men det är en annan sak). Efter det har jag läst varenda inlägg hon skriver och det är en fantastisk blandning av kloka funderingar, delar ur hennes liv och recept på mat som får kroppen (i alla fall min) att göra vågen.

Precis i början med prattider och jobbet att bli frisk från mina ätstörningar (det är inte klokt att det snart har gått ett år!), slutade jag läsa många av de bloggarna jag följde - för att de handlade om mat och allt som hade med mat att göra var jobbigt och ångestframkallande. Men Genas blogg fortsatte jag läsa. Hon har också haft ätstörningar och det var och är otroligt tröstande och uppmuntrande att se någon annan skriva fram de känslorna som jag själv känt så många gånger - jag är inte ensam i världen! Det finns någon mer som känner och känt såhär! Jag vet att jag inte är ensam om det, men ibland känns det så. Då är det skönt att veta att det finns andra som haft det som jag haft/har, blivit friska och mår alldeles utmärkt i dag. Hav förtröstan, det kommer bli så för mig med.

Det senaste inlägget hon skrev handlar om att äta ute och jag kommer citera rakt av nu, för det kunde lika gärna varit jag som skrivit delar av det här:

...one of my own personal challenges as a post-ED restaurant goer, which is that I do tend to get panicked if I don’t think I’ll have enough to eat (this is something I also do when I travel, and it accounts for my tendency to carry eight snacks too many). I often order too much food in restaurants; given my appetite, it’s rarely an issue, but I can go overboard. I also know that my anxiety about having enough to eat can be stressful for people who eat with me, who wonder why I needed a double side of this or extra of that. I think I’m better than I used to be; I hope I’ll be even more comfortable in a few years. I remind myself, again, that no single meal makes or breaks us. And if I haven’t got enough to eat at a restaurant, there’s usually a cozy kitchen to come home to.

A few weeks ago, Elizabeth and Jen and I got into an interesting comments section tangent about how, as post-ED women, we’re rarely dismayed by food that’s rich or fatty or considered illicit in some way or another. I don’t freak out about agave syrup in a dessert, or the fat content in a rich, nut-based raw entree. But I do have a hard time with food I don’t enjoy. I think many post-ED women relate. But that’s all the more reason to approach restaurant dining with eagerness: there are so many wonderful restaurants out there, ready to grant you a night of terrific food. If part of recovery is learning to take pleasure in eating again, there’s surely no better moment to do that than in a wonderful dining establishment.

Jag kan fortfarande inte komma ifrån hur bra jag mår, hur skönt det är att inte avsky sig själv, att träna för att det är kul och inte för att jag måste dämpa min ångest, att äta något gott och njuta av det. Jag och Stor Bror satt på kanalkanten i ett soligt Göteborg i lördags och åt churros med chokladsås och mjukglass - sen fick jag en sockerkrasch så jag fick ont i huvudet, men var lika glad för det. Livet. <3

Söndagmorgon.

11:09

Soundtrack: Zacke - Söndagsmorgon

Hemma i Föräldrarhemmets trygga hägn. Persiennen har tydligen ramlat ner i mitt gamla rum, så jag väcktes av massa morgontidigt solljus. Kurade ihop mig till en liten boll, drog täcket upp till öronen, vände på mig och somnade om. Tryggheten. Den där mjukheten i kroppen när jag är nervarvad och harmonisk.

Jag vaknar ganska tidigt nuför tiden. Antar att jag är inkörd i jobbsvängen med att gå upp vid sju - lite tråkigt eftersom jag tycker det finns en viss charm i att sjusova mig fram till klockan 10-11. Det är rätt OK ändå. Jag småpysslar i lugn och ro, dricker te och målar om mina naglar. Ostressar. Färgen flagar av ganska fort vilket märke jag än har, men jag blir glad av att färgklickarna.

Sitter nerhasad på en köksstol, frukost för inte så länge sen. Stor Bror agerar Världens Bästa Datatekniker och håller på att få mitt inspelningskit att fungera. Telefonsamtal till och experthjälp från Ljuden igår innan saker och ting började pillas på, för att slippa gör-om-gör-rätt. Nu blir det rätt från början och jag är evinnerligt tacksam mot dem båda. Irritationen över att ha grejer för inspelning, men inte kunna använda dem för att jag är tekniskt obegåvad (eller ovan) har bara stigit ju mer material jag skrivit och ju mer tid som har gått. Nu ska det fucking finally bli något av det - hurra hurra! :D

Resten av dagen- IKEA-besök med Stor Bror och mor. Dansjam i Göteborg. Laga mat och pyssla inför nästa vecka. Njuta lite extra av sensommarsolen.

Nyfikenheten.

16:12

Jag känner mig rätt nyfiken mesta delen av min vakna tid.

Nyfiken på mig själv, nyfiken på min framtid, nyfiken på andra människor.

Jag skriver mycket nu. Eller, jag vet inte om det blir så mycket skrivet alla gånger, men jag spenderar mycket tid med mitt nya låt-anteckningsblock (jag fyllde det andra. Hur gick det till?!) i mitt knä, vridande och vändandes på ord, försöker få dem att passa ihop. Jag tröttnar aldrig på känslan av att läsa igenom det jag skrivit och bli förtjust över hur det passar ihop. Plockar inspiration från allt runtomkring, men väldigt mycket från Stor Bror och Harta. Kärlek. Sjukt svårt att skriva om utan att jag känner att det blir klyschigt och smetigt till tusen. Någon natt ska jag sitta uppe längelänge och leta beats som jag tycker om, som jag kan leka med rösten i. Jag har redan lite uppslag hur jag vill göra. Åh, jag vill spela in! Det retar skiten ur mig att jag har utrustning hemma, men inte vet hur jag ska göra för att få igång den. Jag får hijack:a Stor Bror och hans tekniska kunskap i helgen - jag har en bred arsenal av vapen i form av hardcore fjäsk om det krävs.

I eftermiddag/kväll står det workshop på Twisted på schemat. Är så pepp att arbetsdagen knappt ens varit särskilt jobbigt. Tjoho, dansa!

Cowabunga!

10:09

Kroppen reagerar alltid när en utsätter den för något nytt, alltså var jag alldeles mosig i huvudet efter första jobbdagen hemma hos pappa&farfar i måndags. 8 timmar framför en dator och allt jag ville var att sova bort min huvudvärk. Nu, tre jobbdagar senare är jag rätt inkörd och det känns helt OK i huvudet.

I söndags drog jag av en mil, lite fys och så en timmes salsa - sen var kroppen i stadie 1 av nerträning dagen därpå (kan ha bidragit till mosigt huvud) och jag utnyttjade både måndag och tisdag till vilodagar. Igår hade jag siktet inställt på en lite lagom löprunda, vilket i mitt huvud är runt en halvtimme i ett tempo som gör det flåsigt efter uppförsbackarna och min version av lagom däremellan. Enligt min planering skulle jag ut direkt efter jobbet och när klockan slog fem började det SPÖREGNA, åska och blixtra. Jag som hade peppat hela dagen kände mig snudd på personligt förolämpad av vädret. Det slutade med att jag blev så tjurig att jag helt enkelt tänkte "COWABUNGA!" och gav mig ut och sprang fast det var busväder. Det var ett jättekul pass - jag skuttade, hoppade i vattenpölar och klämde in lite fys på en regnvåt gräsmatta. Sen var jag lite lerig, väldigt svettig och mycket nöjd.

Träningen går bra. Det är mest löpning med några kroppen-som-motvikt-övningar efter varje pass. Har en bra feeling, jag har fått tillbaka min löparkondis och känner mig stark när jag springer. Jag dansar inte så mycket, för det är så tråkigt att stå ensam hemma i min hall. tur för mig drar dansterminen igång om två veckor, och nästa vecka är det massa gratis öppet hus-klasser på Dansforum och Twisted att ha skoj på. Den 27 augusti hägrar Midnattsloppet - jag är helpepp! Framför allt mår jag bra. Jag känner mig snygg och stark och tycker om att se mig själv naken i spegeln på morgonen. That's the way I like it!

Kontrollfreak 1.0

10:25

Visst är det otroligt irriterande när ett fel inte är ett tillräckligt stort fel och det enda en kan göra är att vänta? Jag fick samtal från min läkare igår - alla prover är bra, inget ser fel eller konstigt ut, så det är inte så mycket att göra alls, mer än att chilla ett par månader till och sen gå på uppföljningsbesök.

Jag är värdelös på att vänta. Faktum är att när jag la mig i sängen igår och var irriterad över en annan sak, så slog det mig att jag faktiskt är urdålig på att bara släppa taget och lite go with the flow. Det finns få saker som stressar upp och gör mig så stirrig som att inte agera när jag vill förändra något. Jag var hemma hos Lady Hickups på te och kramar i söndags och luftade min frustration - jag vet inte hur jag ska göra eller vad jag ska göra eller ens OM jag ska göra något, jag vill inte vara med på det här längre, det är läskigt! och hon tittade fundersamt och kärleksfullt roat på mig, skrattade lite och sa: "Du har ju kontroll på typ allting annat, du kanske inte behöver ha kontroll över det här?"

...

Nej. Nej, det behöver jag förmodligen inte. Faktum är att det troligen skulle vara oerhört nyttigt för mig att fatta att jag inte varken kan eller behöver ha det, speciellt när det handlar om min egen kropp och andra människor. Välbehövliga och kloka ord som jag tänk om många gånger de senaste dagarna.

Hur det går?

Vi kan väl helt enkelt säga att jag försöker och hoppas bli bättre på det snart. :P

Och slutsatsen är.

13:11

Nu har jag processat under ett antal dagar och den främsta slutsatsen som jag kommit fram till är att en blir inte lycklig bara av att en blir smal.

Hur uppmuntrande lät det då? Tja, för mig känns det faktiskt väldigt bra att få det avskrivet en gång för alla. Någon gång sen skarven lågstadiet-mellanstadiet har jag fått uppfattningen av att smala människor är lyckliga människor - trots att jag själv inte har varit vare sig särskilt tjock eller markant överviktig, utan bara lite normalt rund och go (om ni visste hur svårt det var att skriva den där meningen och känna att det är sant). Nu vet jag att det inte är sant och att min lycka inte har något med smalhet att göra. Min lycka har att göra med att jag lärt mig älska mig själv precis som jag är.

Jag kommer ihåg ett samtal med Bus jag hade i vintras, när jag som bäst var mitt inne i veckoliga prattider och allmänt kaos och jobbighet, och jag frågade hur hon gjorde. Hon tittade upp lite fundersamt i taket en stund och sen sa hon att hon inte riktigt visste. Att kroppen liksom skötte det åt henne - att hon åt mer ibland och mindre andra dagar och att det på något sätt funkade i slutändan, eftersom hon lyssnade på sig själv. Just där och då kände jag mig mest uppgiven, för det kändes som något som totalt oeuppnåeligt. Men vet ni vad? Jag tror faktiskt jag är där nu. Jag vet att jag fortfarande har en bit påväg och jag kommer ha saker att jobba med lång tid framöver, men jag har faktiskt en bra grund här. En som jag står stadig på, en som jag trivs på. Jag kan tänka mig att bo här i den här kroppen, jag kan tänka mig att må såhär på vardaglig basis. Det viktigaste är att jag inte anstränger mig så mycket nu, det liksom flyter. Jag vet vad jag mår bra av och jag gör det.

Sen finns det saker som inte är ultimat för kroppen som jag gör ändå - som att ta tre öl med Gabby på Ölrepubliken en fredagkväll och vara uppe till klockan 3 på natten... men hey, det är psykiskt välbefinnande mot fysiskt, och ibland är det värt varje uns av huvudvärk dagen därpå. :P

Annars har jag slutat sommarjobba i hemtjänsten och himlen bestämde sig för att försöka dränka mig sista kvällen igår. Den lyckades nästan. Med en mils löpning, lite fys och en timmes salsa i benen var jag helt slut när jobbtiden var till ända och hyste inte det minsta lust att åka buss och gå hem i regnet när bussen ändå skulle åka förbi farmor&farfar där jag jobbar idag - så jag hoppade av hemma hos dem, smet in och bäddade ner mig i soffan. Sen skrämde jag tydligen nästan slag på farmor när hon kom ner imorse och otippat hittade en sovande människa i deras vardagsrum.

Saker och ting är som det brukar vara i Högkvarteret - massa datorer, ruskigt varmt och jag har fått i mig två koppar te och två koppar koffeinfritt kaffe hittills. Woopido. :)

Processen.

13:11

Jag har hamnat i ett organiserings-mood utan dess like denna veckan. Massa gjort, en hel del kvar. Bland annat garberoben har fått sig en ordentlig och sentimentalfri genomgång och jag har rensat ut massa kläder. Bortbortbort. Det ger massa energi att bli av med onödigsaker.

Så, idag stod jag framför garberoben, tänkte: "Men idag känns som en dag för stuprörsjeans!", drog på mig jeansen och sen stod jag lite förvirrat framför spegeln och insåg att de inte alls passar längre, för de är alldeles för stora. Sen provade jag ett annat par jeans som alla gånger innan har suttit tajt och konstaterade ännu mer förvånat att de också var för stora.

Jag vet att jag har gått ner i vikt. Rent logiskt och siffermässigt har jag sett det... men ändå på något vis missat det. Tjock i huvudet, brukar jag kalla det. Så när hände det här? När blev mina tajta jeans för stora? Jag har inte riktigt fattat alls och nu fick jag det skrivet på näsan. Jag är nog till och med lite chockad. Hmm. Jag behöver nog processa det här lite grann. Återkommer!

Alltid värd lika mycket.

23:04

Jag har tänkt en del, som vanligt. Så som min kost ser ut nu så är det mest veganskt/vegetarisk kost som står på mitt bord. Jag börjar vänja mig med att berätta det för folk och att inte ta illa vid mig när mina matval ifrågasätts. Mina kropp mår awesome av att leva mest på grönsaker och bönor. Jag tycker det är fin, bra mat och känner att det gör mig gott, både mentalt och fysiskt. Jag känner lite som att jag vill och ber min kropp om ursäkt för alla åren där jag har behandlat den som skit och nu när jag älskar mig själv så vill jag ge mig själv den finaste, bästa maten jag kan.

Samtidigt tycker jag det är lite knepigt, för jag har väldigt svårt att sätta någon mat "off limit". Det är så mycket som jag har nekat mig själv, som jag haft dåligt samvete över, som jag har haft ångest för att jag har ätit och hatat mig själv för. För så har det varit - det som varit förbjudet har jag velat ha, vilket oftast har lett till att jag tankeloopat det in absurdum och byggt upp världens sug som sen inte kan stå emot... och sen avskytt mig själv för att jag varit "svag". Det hänger i, märker jag. Så fort jag börjar tänka på någon mat som "förbjuden" blir det lite som en besatthet och en ångest-trigger i sig. Jag vet inte om det kommer ge mig sig, men just nu så går det inte. Allt måste vara OK. Allt från bacon, pommes frites, chips och lösgodis till vitt bröd, brieost, juice och revbenspjäll.

Sen väljer jag. Oftast räcker det med att jag vet med mig att jag får, att valet är mitt. Att jag inte längre känner mig styrd att äta sånt som jag inte vill och att jag kan sluta när jag vill. Jag kan vara sugen på en baguette och stå i kö i 20 minuter och sen plötsligt ångra mig och lägga bort den och gå. Jag kan stoppa in chips i munnen, tugga, ångra mig och spotta ut. Låter det självklart? Det kanske det är, men jag har ganska nyligen kommit på det. Det växer i mig, den här känslan av att kunna styra mitt liv. Så allt är OK. Faktum är att allt alltid kommer vara OK och att mitt värde som människa inte påverkas det minsta av vad jag stoppar i munnen. Min kropp kommer påverkas av vad det nu är, men JAG gör det aldrig.

Förra veckan var intensiv och fin.

16:18

Det känns som förra veckan bara försvann. Tre intensiva jobbdagar och sen var det torsdag kväll och jag åkte med Pappa, Lillebror och Guldlock till Sommarstället för årlig kräftvecka med hela släkten. Tre hela dagar fulla av ledighet, blåbärsplock, barfota nästan dygnet runt och trots lite kinkigt väder kunde jag spendera tid både på bryggan och i sjön. Upp kvart över sex och vittja burar, yrvaken och lycklig. Lördagen var en orgie i kräftkalas och söndagen var ganska slö och avslutades hemma hos Stor Bror, där jag bjöd honom och Harta på nyplockade, stekta kantareller på macka innan jag kröp ner i soffan och sov som en sten.

Denna veckan är min sista arbetsvecka på hemtjänsten. Det känns lite tråkigt, jag har trivts väldigt bra där. Jobbar kväll alla dagar utom lördag och nästa vecka ska jag hjälpa pappa och farfar. Skönt att veta att jag har jobb ett tag framöver, jag stressar upp mig alldeles för lätt och mycket över icke-existerande pengar.

Jag mår. Alla känslor mår jag, men inga särskilt jobbiga. Det var mycket i huvudet när jag var på Sommarstället - jag minns så tydligt hur överjävligt dåligt jag mådde vid den här tiden förra året. Det är som fantomsmärtor, inte på riktigt men jag minns ändå så tydligt hur det kändes. Och nu, nu har jag inte haft såndär riktig ångest på flera månader. Jag har skrivit det massa gånger och kommer säkert göra det igen, men det är helt fantastiskt. Det känns som jag har fått tillbaka mitt liv. Och för första gången på jag-vet-inte-hur-länge så har jag fjärilar i magen. Det är nytt och underligt och lite smått läskigt, men spännande och roligt också. Och fint. Jag är glad åt det.

Nu ska jag cykla iväg till jobbet. Snälla, låt bli att regna på mig idag/ikväll!

Glad trötthet.

19:48

Efter nästan två dagar hos Stor Bror konstaterar jag att jag borde åka bort lite oftare. Jag kan inte göra något när jag är hemifrån. Inte så som jag kan göra när jag är hemma - städa, handla, laga mat, pyssla hit och dit med något som behöver göras. Jag kunde inte göra så mycket mer än att slappna av och göra saker som jag inte behövde göra, men faktiskt ville. Jag bakade knäckebröd och mitt sjusovarbröd, strosade på stan och hängde hela dagen med Harta. Vi gick till kontoret och "störde" de hårt arbetande pojkarna, bestämde planer för kvällen och allt var så himla skönt. Avslappnat och okomplicerat, med fjärilar i magen. Det är ingen dålig kombination.

Jag somnade halv fem imorse. Följdaktligen är jag stört trött på jobbet och vill inget hellre än att dagen ska ta slut så jag får åka hem och lägga mig. Tur för mig är det en glad trötthet, en sån där jag går omkring och småler.

Imorgon tänker jag ha en effektiv dag. Jag är inne i ett kreativitetsflow som heter duga och håller som bäst på att göra planer på att göra om i hallen och köket hemma. Utled på de fulgula köksluckorna och ännu fulare handtagen. De ska bort! Sen fick jag en snilleblixt till hallen, beställde en ny matta och är på jakt efter snygga stadskort. Och avslutningsvis så vill jag bara rensa ut lite. Det känns som jag har så himla mycket grejer liksom. Rationalisera bort lite och förvara det som är kvar bättre och snyggare. Yes, jag tror på min lägenhet. :)